Blanche DuBois och illusionens triumf
Blanche DuBois kan inte vara någon annan än Southern belle – nattfjärilen som bränns i ljuset. När Dramaten låter henne lämna scenen som en frigjord kvinna reduceras Tennessee Williams tragedi till ett vardagligt relationsdrama. Där illusionen skulle vara frihet blir hon bara en gestalt bland andra.
Bluffen som livsstrategi
När Tennessee Williams först arbetade med A Streetcar Named Desire bar pjäsen titlarna The Poker Night och The Moth. Två titlar som pekar rakt mot Blanche DuBois natur: hon är spelaren som bluffar så länge det går och nattfjärilen som inte kan förstå varför lampans sken inte är månen.
Blanche säger själv: “I don’t tell the truth. I tell what ought to be the truth” . Hon iscensätter sin kropp som Southern belle: vita handskar, pärlor, korsett, ett svagt ljus som döljer sprickorna. Blanche “bluffs whenever she feels the need to and pulls hidden cards from her sleeve, she plays Stanley by using her aristocratic manners… and Mitch believes her bluff that she is an honourable woman eligible for marriage.”
Poker handlar inte om korten du har, utan om vad motståndaren tror att du sitter med. Mitch går på hennes spel. Stanley gör det aldrig.
Southern belle eller bedragare?
Symbolerna visar att allt är på väg att falla. Belle Reve, “the beautiful dream”, är lika falskt som Blanches självbild. Namnet Laurel, lagerkransen, blir ironiskt när Blanche “was practically told by the mayor to get out of town”. Hennes skönhet, som “must avoid a strong light”, antyder att masken redan är sprucken.
Och nattfjärilen: “Moths… would seem to have a definite desire for death… But moths are not driven by a death wish; they use the light from the moon to find their way in the world.” Blanche kan lika lite som malarna förstå den nya världens logik. Hon förväxlar lampan med månen och cirklar närmare sitt eget förtärande ljus.
Friheten i galenskapen
Men Blanches slut är inte en förlust. När läkaren till sist tilltalar henne som Miss DuBois får hon den värdighet som verkligheten vägrat henne. “Her metamorphose into a true Southern belle is complete, and Blanche is no longer desperate or in panic.” Hon lämnar scenen inte som bedragare, utan som den Southern belle hon i sitt inre alltid har varit. Friheten fanns bara i galenskapen – men det är hennes frihet och hennes verklighet.
När Dramaten skrev om pjäsen
Tennessee Williams bygger A Streetcar Named Desire på en oundviklig kollision: mellan illusion och verklighet, mellan en värld som gått under och en ny som tagit dess plats. Blanche är inte en fri aktör i den världen. Hennes tragedi ligger i att hon inte kan anpassa sig.
Där Stella väljer att leva med Stanley och försonas med “the new industrial squalor”, väljer Blanche illusionen och går in i galenskapen. Det är därför hon, i det ögonblick läkaren kallar henne Miss DuBois, kan lämna scenen värdig: i illusionen har hon funnit sin verklighet.
När Dramaten låter de tre kvinnorna gå ut tillsammans – som om de valde en gemensam frigörelse från männen – reduceras pjäsen till ett banalt relationsdrama om könsmaktsordning. Då handlar det inte längre om illusion och sanning, om spel och bluff, utan om en sorts realistisk uppgörelse med “dåliga män”. Man läser Blanche som en kvinna som förtryckts, snarare än som den nattfjäril hon är: en som inte kan göra annat än att flyga mot ljuset, även om det förtär henne.
Problemet är att detta regigrepp tömmer Blanche på komplexitet. Utan illusionen som hennes enda livsstrategi blir hon bara en kvinna som gjort misstag: förgripit sig på pojkar, ljugit för män, förlorat sin status. Om hon kan resa sig och gå därifrån – vem var hon då? Inte Southern belle, inte nattfjäril, inte spelare, utan en gestalt i ett modernt socialrealistiskt drama.
Det gör att Dramaten-versionen visserligen blir begriplig som samtidstolkning, men den förnekar Williams själva grundtema: att vi lever i skärningspunkten mellan mask och sanning, och att identitet ofta är en roll vi inte kan sluta spela.
Illusionens triumf
Kort sagt: Dramaten gör Blanche till en feministisk gestalt som går ut i frihet, medan Williams lät henne bli den Southern belle hon alltid varit. Den ena lösningen är programmatisk, den andra är tragisk och universell.
Texten är baserad på ”The Game Is Still Going On” in A Streetcar Named Desire by Tennessee Williams