Jag skriver om det vi helst inte vill prata om – det som skaver, det som är snett och vint, och det vi gömmer bakom den sociala fernissan. Genom romaner, noveller, poesi och essäer återkommer samma tematik: att synliggöra det outsagda och skriva fram människan där sprickorna inte går att dölja.

I romanprojektet Clara, bara Clara undersöker jag en kvinnas sökande efter frihet och kärlek, och vad som händer när gränsen mellan begär, skuld och självförlust blir svår att dra. Amöban tar sin början i ett dödsbesked och följer tre syskon som hanterar sorgen praktiskt, kroppsligt och undvikande och genom det får syn på både sin mamma och sig själva på nya sätt.

I noveller som Praktikanten och Läkarkandidaterna utforskar jag kropp, sexualitet och makt, där lusten ofta iscensätts som spel och roll men samtidigt blottar något djupt sant. I diktsviten Svarta svanar och silvertape möts det mörka och det ironiska, i teman som förlust, längtan, kärlek och självironi. Mitt bidrag i antologin När mammor dör är en personlig text om sorg, konflikt och försoning.

Jag vill skriva texter som bränner. Texter som inte polerar ytan utan stannar kvar i sprickorna – där människor visar vilka de egentligen är.