Varför jag inte skriver under pseudonym

Kvinnors kroppar och kvinnors lust har begränsats i århundraden – och fortsätter att göra det. Att skriva erotik under eget namn var för mig ett medvetet feministiskt beslut.

När jag först skrev erotik var det inte en livslång plan utan snarare en tillfällighet. Jag såg ett pressmeddelande från ett förlag som sökte författare som kunde skriva erotiska noveller. “Det borde jag väl kunna,” tänkte jag, skrev och blev antagen.

Det första förlaget, jag blev senare upplockad av ett större förlag, frågade mig om jag ville ge ut under pseudonym. Frågan var inte illvillig – snarare självklar i deras ögon. Erotiken sågs som något man kanske kunde skriva, men inte stå för. Jag sa först ja till frågan men det skavde. Varför skulle jag som kvinna och författare inte kunna skriva om vad jag ville utan att behöva gömma mig?

Jag mejlade förlaget och bad om ett nytt kontrakt där texterna skulle publiceras under mitt namn. Att gömma mig bakom en pseudonym hade varit att bekräfta skammen. Och jag ville inte delta i det spelet.

En lång tradition av masker

Det finns en lång rad kvinnor i litteraturhistorien som tvingats till det som jag valde bort. Brontë-systrarna debuterade som Currer, Ellis och Acton Bell. George Sand hette egentligen Aurore Dupin. Mary Ann Evans skrev under namnet George Eliot för att hennes verk skulle tas på allvar. I Sverige publicerade Victoria Benedictsson sina böcker som Ernst Ahlgren.

Alla bar de masken som en nödvändighet. Deras verk hade annars aldrig nått ut.

Och i dag fortsätter diskussionen. 2020 lanserades projektet Reclaim Her Name i Storbritannien, där verk av kvinnliga författare som en gång gavs ut under manliga pseudonymer återpublicerades med deras riktiga namn. Ett försök att ge tillbaka den röst som en gång stals.

Våld och lust

Det är skillnad på våld och lust. En författare kan skriva en roman fylld av våld och tortyr utan att någon föreslår att hen borde byta namn för att skydda sig. Men skriver du om kropp och lust förväntas du dölja sig. Som om våld vore mer rumsrent än begär.

För mig är valet enkelt: jag vill inte att min röst ska reduceras till något förbjudet. Jag skriver om illusioner, men mitt namn vill jag inte göra till en av dem.

När illusionen blir hela texten

Ett exempel som ligger närmare vår egen tid är ungdomsboken Go Ask Alice, som påstods vara en autentisk dagbok från en ung flicka som föll ner i drogmissbruk och prostitution. Boken marknadsfördes som ett dokumentärt vittnesmål, men i själva verket var den skriven och utgiven av en religiös organisation. Hela boken var alltså en pseudonym – inte bara ett namn, utan en konstruerad identitet.

Det är fascinerande: illusionen blev själva litteraturen. Och frågan ställs på sin spets – kan vi friställa texten från författaren, eller är namnet alltid en del av läsningen?

Att stå i sitt eget namn

Att skriva i eget namn är inte alltid det enklaste. Men det är det nödvändiga. Jag vill att mina texter ska läsas som de är – inte som något smutsigt som kräver en maskering. Jag skriver om illusion och verklighet, om kropp och sorg, om det outsagda. Men jag gör det i mitt eget namn.

Det är min röst. Och jag tänker inte gömma den.

Föreläsning

Jag föreläser också om detta tema: kvinnor, pseudonymer och litterära illusioner. Från Brontë-systrarna till Go Ask Alice, och vidare till dagens diskussion om kvinnors rätt att äga sin egen röst.

Är du intresserad av en föreläsning? Hör av dig till mig på hej@sandranorrbin.se