Jag kom i kontakt med begreppet radikal acceptans när min äldsta dotter gick i dialektisk beteendeterapi (DBT), en behandlingsform som syftar till att minska självskadebeteende hos människor med en EIPS/borderline-diagnos. Det var också här jag först mötte begreppet och började förstå dess kraft.
I det här blogginlägget kommer jag att dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring radikal acceptans och hur det har påverkat mitt liv.
Borderline-stigmat
När min dotter fick sin EIPS/borderline-diagnos insåg jag att detta är en av de mest stigmatiserade diagnoserna inom psykisk ohälsa idag. Det fanns otroligt lite skrivet om det och de fåtal texter jag hittade handlade mest om att det var en diagnos som aldrig gick att bli bättre ifrån. Man var för alltid dömd att ha dysfunktionella relationer och så vidare.
Men så är det inte. Det finns bra behandling för EIPS/borderline och för oss blev DBT en räddning.
Människor tvekar ofta att prata om psykisk ohälsa öppet trots att det är så många som lider av det. Jag valde att göra tvärtom och inte gömma undan hennes diagnos. Istället valde jag att vara öppen om vår situation och våra erfarenheter. Troll spricker i solsken. Genom att dela med mig av vår resa hoppas jag kunna bidra till att bryta ner stigmat kring denna diagnos och öka medvetenheten om psykisk ohälsa.
Det handlar om att sluta kämpa mot det oundvikliga
Radikal acceptans har hjälpt mig att förändra mitt sätt att tänka. Det handlar om att sluta kämpa emot det som inte går att förändra. Det är en strategi som har låtit mig se verkligheten för vad den är, utan att värdera eller döma den. Jag har insett att det inte handlar om att ge upp, utan om att hitta sätt att leva med och hantera de utmaningar som livet ställer oss inför. Att säga att ”Okej, det är så här det är. Det suger men det är så här det är och det är de här förutsättningarna jag måste jobba utifrån.”
Jag har använt mig av radikal acceptans för att hantera dödsfall, ekonomiska svårigheter och min egen ohälsa. Tidigare kämpade jag emot verkligheten och la ner så sjukt mycket energi på att önska att det skulle vara annorlunda. Men genom radikal acceptans kunde jag släppa taget om dessa känslor och istället fokusera på konkreta åtgärder för att förbättra mitt liv.
Många har undrat hur jag kan acceptera något som jag innerligt inte vill att det ska vara sant. Som min dotters självskadebeteende, självmordsförsök och insikten om att jag kanske inte skulle kunna rädda henne till livet.
Svaret är att det inte handlar om att vilja situationen eller önska den, utan om att erkänna att vissa saker ligger utanför min kontroll.