Min egen resa är anledningen till varför jag började hjälpa andra. Jag vet av egen erfarenhet hur det är att leva ett liv där vikten hindrar livet och drömmar. Mina före- och efterbilder är de enda bilderna du kommer att se här för den stora skillnaden handlar inte om utseendet utan om känslan i kroppen när du kan böja dig ner för att knyta skorna, inte behöver undra om du ska få plats i den där stolen och du inte längre behöver tacka nej till aktiviteter för att du vet att du faktiskt inte kommer att orka.
112 kilo
Det blev slutresultatet för mig. På matchvikten 112 kilo började det som skulle bli en helomvändning av mitt liv. Jag vet så väl när det började. Jag var, som så många gånger förr, så jävla less på min spegelbild.
Så jävla less på min kropp som inte orkade göra något och bara så less på allt. Less på blickar från okända som undrade om jag skulle föda snart och människor som reste sig på bussen för att ge plats åt mig. Less på att bli andfådd av att gå upp för en trappa. Less på att inte bli sedd som en normalfungerande människa.
Jag ville ju inte leva så här. Nu skulle det bli ändring! Så jag la mig på golvet för att göra situps.
Inget hände. Jag låg på rygg som en skalbagge som inte kunde röra sig. ”Om du inte gör en situp så dör dina barn!”, sa jag argt till mig men det hjälpte inte.
Skammen och Zumban
Jag svalde skammen och gick till gymmet, precis som jag gjort en miljard gånger förut.
Ett årskort? Jajamensan. Nu kör vi!
Gym är fientliga platser för sådana som jag. Det händer saker överallt, det låter och vältränade människor går omkring alldeles svettiga, dricker vatten från sportflaskor och pratar med andra.
Du vet, sådana där människor som gymmen är gjorda för. Inte sådana som jag. Hjärtat slog så hårt att jag trodde att det syntes genom mina träningskläder. (Grå topp och svarta cykelbyxor så att ingen skulle se mig.)
Jag hade bokat in mig på en Zumbaklass. Gav min passbiljett till instruktören som såg snäll ut och ställde mig längst bak i hörnet så att jag skulle kunna fly om det behövdes.
Kärlek vid första ögonkastet
Så fort musiken satte igång blev jag kär. Kär i musiken, i den väldigt enkla koreografin som fick mig att känna att jag faktiskt kunde och kär i känslan som jag fick i kroppen av Zumban.
Jag kände mig levande för första gången på… ett decennium? Jag fick 3 barn på 3,5 år och hade parallellt med det läst på universitetet, jobbat extra och frilansat när jag fick uppdrag för att få ihop ekonomin.
Stressen och pressen jag levde under hade jag hanterat genom att äta. Ångest och stress lindras alldeles utmärkt när maten landar i magen och tränger bort stressen och ångesten.
Promenad i grupp
Jag började gå på alla Zumbapass som fanns på gymmet. Fyra gånger i veckan gick jag och ställde mig i mitt hörn och älskade livet i 45 minuter. Framåt senhösten frågade en kompis mig om jag inte skulle följa med på Indoor Walking och jag sa, mot bättre vetande, ja.
Promenera med andra i grupp kan ju inte vara så farligt?
För er som inte vet vad Indoor Walking är så är det ett högintensivt intervallpass på en crosstrainer. Det har ingenting med promenader att göra! Efter 4 minuters uppvärmning på crosstrainern ville jag gråta av utmattning. Vad fan var det här?
Instruktören lyfte ner väggklockan ”för att vi skulle fokusera på hur kroppen kändes och inte hur lång tid det var kvar”. Min kropp var redo att dö.
Jag överlevde passet och när min kompis ville att vi skulle boka in en styrketräningsintroduktion hade jag inga krafter kvar för att vägra. Vi bokade och fick en tid någon vecka senare.
Kidnappningen
Det var något som inte stämde när vi satte oss i det lilla glasrummet. Den personliga tränaren som skulle ge oss styrketräningsintroduktionen slängde fram blankett efter blankett med saker vi skulle fylla i: kostvanor, träningsvanor, styrketräningserfarenhet och så vidare.
”Men… ”, invände jag efter ett tag. ”Vi är ju här för introduktion?”
”Vi gör inte sådant längre. Ni är nu medlemmar i vårt Motivationsprogram. Det löper under ett år.”, svarade han som om det inte var något konstigt med det.
Det enda jag kunde tänka var att jag inte skulle ställa mig på vågen. Den förnedringen ville jag inte vara med om. Jag hinner fly för jag sitter närmast dörren. Han hinner stoppa Lotta men inte mig. Jag hinner fly, tänkte jag.
I efterhand har fått höra att jag blev vit i ansiktet och slutade prata och det låter rimligt för jag hade fullständig panik.
Kidnappningen
Trots paniken och att jag satte mig bak-och-fram på träningsmaskinerna så blev Motivationsprogrammet en vändpunkt. Eftersom jag gick på Zumba fyra gånger i veckan gick jag till styrketräningsmaskinerna fyra gånger i veckan. Varje gång jag kunde höja vikten på en maskin höjdes självförtroendet en liten bit och jag kände, precis som på Zumban, att jag kunde!
Blanketterna vi hade fått för att fylla i datum, vikter och set tog slut så jag fick kopiera upp fler. Vid första återkopplingstillfället hade jag därför med mig en rejäl bunt med papper som jag lydigt gav till PT:n.
”Fyra gånger i veckan? Det räcker med två.”, sa han.
”Mm, men fyra gånger är bättre.”
”Men två gånger räcker.”
Sedan höll vi på så där ett tag. Jag förstår vad han menar, det är vanligt att man går all in i början och sedan kraschar för att man inte orkar hålla fast vid det. Så slutar man helt med en känsla av att man är misslyckad och det är det sista man vill som coach eller personlig tränare.
Men jag trivdes med fyra gånger i veckan så han fick ge sig.
Vändpunkten
Jag mätte mina framsteg genom tre saker: att jag gick ner i vikt, blev starkare och fick bättre kondition. Efter några månader på motivationsprogrammet hamnade jag på en platå och visste inte hur jag skulle kunna ta mig ur den. Min kunskap om kost och träning var obefintlig.
Så jag skickade ett mejl till PT:n på motivationsprogrammet och sa att jag ville ha honom som PT på riktigt. Om han kunde tänka sig det?
Jag bestämde mig för att blotta mig ordentligt och visade korten på när jag var som störst och magen hängde. Jag brukar tänka på den som ”buken” för det finns liksom ingen mage där.
”Det här är inte bra, Sandra.”, sa han men utan ett uns av dömande i rösten.
”Jag vet. Hjälp mig.”
Jag kan inte
Varje träningspass inleddes med att han förklarade något dumt jag skulle göra varpå jag svarade ”Jag kan inte.”
Det var inga koketterier eller spel från min sida. Jag såg bara inte hur han kunde tro att jag skulle kunna lyfta en skivstång eller hoppa upp på en träningsbänk.
”Vem har fått dig att tro att du inte kan?”, frågade han mig med en rynka i pannan efter några månader och jag blev svarslös.
Det var första signalen på att han såg något i mig som jag inte såg själv. Han fortsatte sedan att under ett års tid bevisa för mig att jag kunde och jag kommer aldrig att glömma när jag istället för att svara ”Jag kan inte.” istället sa ”Ok, visa mig hur.”
Återfallet
Det beskrivs ofta som att det är en livsstilsförändring som krävs när man ska gå ner mycket i vikt. Det är en enkel beskrivning.
Jag var tvungen att göra upp med precis allt jag trott om mig själv och vrida och vända på varje sten som fanns i mitt liv.
Det slutade med fullständig livskris och en skilsmässa som, precis som så många andra, inte var särskilt trevlig. Jag hade lite naivt trott att vi skulle skiljas som vänner men det är få som lyckas göra det.
Stressen och pressen gjorde att jag föll tillbaka till mina gamla ätmönster. Mat som botemedel mot stress och ångest. Dessutom var jag så trött, så trött att jag inte orkade laga mat. Hjärnan skrek efter snabba kolhydrater för att orka med alla mina måsten och borden.
Jag gick till gymmet för att träna mig till energi men det enda som hände var att jag, som redan var slutkörd, körde slut på de sista krafterna och jag blev sjukskriven för utbrändhet.
Drömmen som dog
Jag hade vunnit Årets ToppPrestation, utbildat mig till Zumbainstruktör och hade börjat drömma om en karriär i träningsbranschen. Jag skulle bli PT och hjälpa andra att göra samma resa som jag.
När kilona kom tillbaka tappade jag min dröm. ”Alla” vet ju att det inte går att gå ner i vikt och behålla den. Man går alltid upp i vikt igen. Jag hade fått min chans och sumpat den.
Livsdrömmen var död. Det var en period i livet som inte hade blivit mer än en parentes. De som sa att jag inte kunde hade rätt.
Jag hade misslyckats. I was a failure. Big time.
Hoppet som spirade
Någonstans inom mig fanns ändå drömmen kvar. Den slocknade aldrig och jag hoppade på en utbildning till kostrådgivare. Jag anmälde mig till PT-utbildningen på SAFE Education.
Jag ska inte göra något med den. Jag vill bara inte ha den avslutad. Det där diplomet jag har säger att jag är en blivande PT så jag ska bara göra klart det.
Jag började utbildningen men lite så där halvt. Jag behövde ju inte lära mig något. Bara klara tentan. Få diplomet. Sedan lägga allt på hyllan.
För vem var jag som trodde att jag skulle kunna något?
Fanns det en chans ändå?
Jag hoppade av PT-utbildningen. Kände mig som en bedragare och att plugga anatomi bara för att var så tungt. Jag orkade inte.
Sedan vaknade jag en dag och insåg att jag tror ju inte på att det är kört. Jag tror ju på att vi kan förändras hela, hela tiden. Det är aldrig, aldrig kört. Min livsdröm är att få hjälpa andra att se att de också kan.
Så jag satte ihop ett viktminskningsprogram som jag började följa. Programmet tar itu med övervikt från tre håll: maten du äter, din fysiska aktivitet och dina tankar om mat, träning och dig själv.
När jag väl hade slutat försöka bevisa för mig själv att jag var misslyckad och istället följde programmet gick det så lätt. Jag anmälde mig till PT-utbildningen. Den här gången med ambitionen att faktiskt bli PT och hjälpa andra.
Nu lever jag min dröm
Min livsdröm var tillbaka. Jag skulle faktiskt bli PT och hjälpa andra att hitta till bra mat och träning. Jag vet vad som krävs och vilka utmaningar man stöter på på vägen.
Jag är inte i mål med vikten än och det är ok. Jag jobbar på att sänka mina krav på perfektion och vet att jag ändå kan hjälpa andra.
Vikten går stadigt neråt och det viktigaste för mig är trots allt att jag får leva min dröm: att hjälpa andra.
Det är värt allt.
/Sandra
(Jag vet att bilderna är lite suddiga. Jag ställde mig inte direkt först i kön för att få vara med på bild så det finns inte så många att välja mellan. Dessutom hade jag en skitdålig mobil att fota med.)
B
